Ädla gäster på dop i lappmarken

Det är svårt att färdas i förfallstid på 1800-talet, så man anar glädjen när ett ressällskap med en prästfamilj från Arjeplog och några franska resenärer kommer förbi ett avsides nybygge dagen efter nedkomst. Ett barn fick oanat ädla faddrar när hon döptes på Gullön av pastor Fjällström från Arjeplog.

Hans Aronsson, ”Kullern”, och Eva Lisa Carlsdotters flicka Sara Lovisa föds senhösten 1827. Paret bor på Gullön i Storavan mellan Arvidsjaur och Arjeplog tillsammans med svärföräldrarna. Dottern föds mitt i ”förfallstiden”, en tid då resor på sjöar och myrar blir svåra. Den första snön har kommit men isarna har inte lagt sig.

Ett nyfött barn skulle helst döpas inom åtta dagar men att färdas den tiden med ett nyfött barn i Lappland är inte så enkelt. En tacksam familj tar hjälp av tillresta pastor Fjällström från Arjeplog som döper barnet. Faddrar är överraskande nog Baron von Hogguer och Greve Trevet samt Kullerns svärföräldrar och Johan, en dräng från Kasker.

De franska resenärerna Baron von Hogguer och Greve Trevet och ytterligare en okänd baron är ute på sin stora lappländska resa. Von Hogguer tysk ryttmästare i svenska armen, har haft kontakt med Sverige i handel och kom hit tillsammans med nya kungen Bernadotte.

-Greve T. och jag åtogo oss med glädje uppdraget att stå faddrar, och förmodligen är detta barn det enda i Lappland som haft en normandisk greve till gudfar, uttrycker von Hogguer. Bortsett från att vårt gudbarn icke värdigades uppskatta den ära som vi bevisades det, måste jag dock säga, att vår lilla tjänst gjorde familjen i övrigt mycket lycklig.

På väg upp till Arjeplog hade sällskapet bott hos Carl Nilsson på Gullön. Planen var att göra detsamma på nervägen men p.g.a. vädret övernattar man i Kasker. Von Hogguer är imponerad av Kaskerfamiljens relativa rikedom då man bl.a. bjuder  på vin. Drängen Johan följer med nerströms men man stannar givetvis till på Gullön för ett besök. Man döper barnet och äter en uppskattad frukost innan man fortsätter till Afvaviken.

Fakta:

·       Enligt födelseboken är Sara Lovisa född 4 oktober 1827, döpt 9 oktober. Även om födelseboken i detta fall är utan direkt kronologi kan årtalet anses stämma.

·       Enl. Baron von Hogguers bok ”Vildmarksliv i Lappland för hundra år sedan” föds hon  28:e november 1828, dagen innan de kommer till Gullön. Von Hogguers anger helt fel år. Datum och hans väderangivelser verkar osäkra. Von Hogguers anteckning om att barnet fötts dagen innan kan stämma oaktat ev. språkproblem.

·       Petrus Laestadius medföljde sällskapet ett stycke och slutsatsen från dateringebn från hans journal är att flickan vara född i den senare halvan av oktober. Efter Mikaelimässmarknad i Arjeplog, viss tids förberedelser, restid och väder.

·       Hans Aronsson är känd som ”Kullern” efter att ihärdigt ha letat sin kullriga kåsa under en kyrkhelg.

·       Bild, notfiske med samer vid Storavan, samma resa som i texten.: Baron von Hogguer 

·    Karta: Google maps.

En enkel människa vid en vacker sjö

Hon brukar sitta i köket, vid fönstret med utsikt över lägda, marken runt gården som förr användes för att få hö till korna. Nu är hon pensionär och änka sedan många år. Med hakan i handen tittar hon ut, på fåglarna vid fågelbordet, vägen, blommorna, allt beroende på säsong. Oftast med en patiens på köksbordets vaxduk. Just då kommer inspirationen!

Greta Karlsson har bott på Långudden sedan hon var ung. Först som piga i familjen som bott här sedan nybyggartid på 1800-talet, sedan gifte hon sig med sonen i huset. Då bodde flera stora familjer i byn. Nu bor det några enstaka pensionärer här.

Långudden ligger vid Byskeälvens källsjöar, 2,5 mil från Arvidsjaur, mitt i Lappland eller i södra spetsen av Norrbottens län. Här vävs vackra ranor av växtfärgat garn, stickas släktens sockar och vantar men framförallt är hemmet ett centrum för familjen att hämta kraft ifrån.

Just idag är det en sådan där tidig, kylig solnedgång med färger i rosa-lila-grått mot den vita marken på lägda. Sjön är känd för sitt ljus.

−      Det är härifrån jag får inspiration till ranorna jag väver. Varje dag ser himlen olika ut. Det är magiskt. För att minnas färgerna lindar jag små provlappar med garn i olika färger, säger hon och håller upp en kartongbit lindad i rader med växtfärgat garn. På det här sättet kan jag prova olika proportioner, hur breda de olika färgerna ska bli sedan när jag väver. Sedan är det bara att väva!

Vi pratar en stund med kaffe i hand. På bordet står ett frikostigt fat med nybakta kanelknutar. På bakbordet på köksbänken ligger högar med bullar för att svalna.

− Man måste ju baka något när man får ”främmen”.

Ögonen glimrar till på det sista ordet. Jag räknas nog inte riktigt som främmande. Byn hon bor i är inte så stor men Greta känner sig sällan ensam. 

−      Jag tycker att det är ganska skönt att vara själv, det är nog lättare om man bott här så länge som jag gjort. Det finns ju grannar och så har jag ju byastugan i Långträsk.

Förr bodde fler här. men på vintrarna var männen ofta ute i skogen. Hennes make, Elof, brukade säga:

−      Jag har alltid arbetat men ibland arbetade jag för förtjänsten.

Kvinnorna fick klara sig själva veckovis på vintern när männen bodde i skogen i skogskojor. Det fanns inte vatten framdraget i husen. Det var utedass som gällde och allt vatten bars upp från sjön, sommar som vinter. Även vattnet till korna. Diskvattnet gick till djuren. Veden skulle huggas. Korna skulle mjölkas. Barnen fick se till varandra. Det var hårt arbete men Greta menar att det sällan var stressigt.

En viktig del i hennes liv idag är byastugan i grannbyn, en dryg halvmil bort. Där är hon flera gånger i veckan. Trots att hon inte kör bil. På sommaren med cykel och på vintern tar hon sparken. Byastugan är gemensam för tre byar kring sjön Långträsk. Där samlas man för studiecirklar, möten och att samla in pengar till verksamheten. På sommaren är det kulturcafe, loppis och till jul har man auktion på slöjdade och bakade alster. Det började på femtiotalet med Hermodskurser om jordbruk, 4H-verksamhet för barnen och husmoders-förening. En representant för ABF menar att byn haft en betydande roll i framväxten av studieförbundens verksamhet i kommunen.

Kaffestunden är över, Greta ska visa sina senaste alster i vävstolen.

−      Jag har inte hunnit så långt än. Har just satt igång efter sommaruppehållet. Nu känns det roligt. Jag sitter kanske en eller två timmar per dag.

Jag går efter Greta genom hallen och uppför den knarrande trappan. Hon går sakta. Lätt framåtlutad med händerna på ryggen och nynnar, halvvisslande på någon melodi. Väl uppe rätar hon på sig. Vi går genom en hall med ett bord där hon lagt tvätt för att den ska torka det sista. Tvätten hänger hon utomhus, alla årstider, men den kan behöva lite värme för att bli riktigt torr.

Vävstolen står i kammaren. Just nu väver hon trasmattor, enkla, men alltid med en konstnärlig touch, något extra. En kontrasterande rand, ett litet mönster eller något annat gör att man känner igen hennes mattor. Hon visar hur man väver. Tramp, tramp med tramporna, swosh, swosh med skytteln, bang, bang med slagbommen. Efter några slag kommer man in i en nästan hypnotisk rytm. På väggen sitter en rana hon vävt förra våren.

−      Inte är det så svårt eller märkvärdigt.

Nej, för Greta är inget någonsin märkvärdigt. Hon går sällan utan att ha en plan eller tanke på nästa steg. När man går ut i skogen går hon lugnt i sakta mak. De flesta yngre tar sig snabbare uppför berget. Men hon stannar inte och innan man är framme vid målet är hon först. I den lugna takt hon har behöver hon inte hämta andan som de unga.

På samma sätt är det när vi går ner till köket igen. Vid trappan lagrar hon torrvaror, ett måste när man inte kan åka och handla i ett. Jag får bära ner ett sockerpaket och hon tar med lite tunnbröd från en kartong. Det ska vankas blöta ikväll. En lappländsk variant på dopp i grytan med tunnbröd och renbuljong.

Detta är en fiktiv intervju med min mormor Greta Karlsson född 1918 i Almlund, död 1995 i midsommartid i sitt eget hus med större delen av släkten närvarande. Tyvärr kunde jag inte vara där för jag väntade min dotter och planerad födsel var just i de dagarna. Min dotter Josefin föddes när Greta begravdes. Sista åren drabbades Greta bland annat av afasi. Så samtalen med henne tog slut ännu lite tidigare även om förståelsen för varandra alltid fanns där! Texten skrevs för en kurs "Skriv ditt liv".

Släktningsarbete pågår- vad menar jag?

I den här bloggen vill jag publicera de texter jag skrivit i mitt släktforskningsarbete.För att jag behöver få respons på det jag skriver och för att kanske få in mer bakgrundsmaterial. så att texterna blir bättre på alla sätt. Det handlar om en slags besiktning, som av en bil. Att släcka ettor och tvåor så att man sedan kan köra på med texterna! Men också för att få några texter läsa av er! Att skriva på kammaren är kul men i längden vill man ju att någon skall läsa! En del texter kommer att vara relativt klara och då får ni gärna berömma mig! Men också säga till om jag har faktafel. Motvilligt kommer jag då att ändra texterna. Motvilligt mest för att man helst vill ha alla rätt från första stund! Men utan att bli rättad kan jag ju göra det värsta av allt: sprida felaktigheter!

Även nu vet jag att den innehåller några lite tveksamma uppgifter.
Jag vill ju kunna publicera den typen av texter, under arbetet, just för att få in respons och få saker rättade. Men inte sprida stora missförstånd. Tror inte att man nånsin blir klar med en släktforskartext. 

Ett exempel: i arbetet med en skrivkurs jag gå hade jag först fel bakgrundsfakta kring dopet av min anas dotter. Jag trodde barnet blev döpt i kyrka vid en gudstjänst där de adliga resenärerna deltagit. En gudstjänst med samer och svenskar vars procedur fransmännen beskrivit och senare kom den att skildras i historisk litteratur. Men alltför mycket i min historia misstämde. Jag letade upp källitteraturen och insåg att jag hade fel. Tänk om jag hade publicerat en sådan totalt felaktig historia som andra senare använt som källa! Galet!