Varför gav Kullern sig iväg på sin sista vandring?

 Processmakaren eller odlingshjälten?

Kullern var inte alltid så väl omtyckt. Hans tvister var ofta uppe i tinget, vilket i sig inte var någon ovanlig sak för tiden. Men tvisterna var många och han fick nog en del ovänner

1860 döms han ärelös för mened, dvs fråntogs sin myndighet, i en konflikt om vem som äger en säck korn. Säcken har hamnat i vattnet i samband med en båttransport. Men bakom domen anges också konflikter och handgemäng med kronolänsmannen tillika häradsrättens ordförande. Eventuellt kan han ha omyndigförklarats tidigare runt 1850 men den utredningen är ett ämne för en annan uppsats.

Familjen var vid samma tid ganska trött på att flytta runt så det kan också ha spelat in. Kullern tyckte sig ofta ha blivit orättvist behandlad i fastighetsaffärer, i häradsrätten och av handlarna. Han blev bitter. Samtidigt tog han hand om släkt och vänner. Många drog nytta av att han odlat upp mark och byggt hus.

 

Kungabrevet eller Böneskrift till Styrpinnarne

Ramselius berättar om att Kullern ville ha upprättelse för sin sak och de oförrätter som drabbat honom. Därför beslöt han att skriva till konungen. Han var själv inte skrivkunnig, därför använde han två skrivbiträden till denna uppgift. Tyvärr var dessa anställda hos en av de borgare som skinnat honom. De skrev därför inte ner det som dikterade utan en massa dumheter och grovheter.

Andra likställer Kullern med en kämpe för nybyggarnas rättigheter, inne på samma vägar som Petrus Laestadius:

”Han blev känd för sina många nybyggen och sin kamp mot borgligheten (sic!) i Piteå då han fann de ekonomiska kraven på nybyggare omänskliga. Den samtida prästen Petrus Laestadius var i stort sett inne i samma argumentering som Kullern.”

Ursprunglig källa för denna liknelse har jag inte hittat än.

Det finns en text, en slags insändare till ”Styrpinnarne” införd i Norrbottens Kuriren 23/9 1884. Man kan misstänka att detta kan vara detsamma som brevet till kungen där han räknar upp hela sitt nybyggarliv, hur hårt det varit. Man kan tydligt se i brevet att det är skrivet av andra som säkert bygger på det han dikterat men innehåller många felaktigheter. Delvis driver man med honom med tillägg och förvanskningar i ordalag som knappast är valda av honom själv: jag sedan dess sjelf försörjt mig (på de sista åren mest med olofligt skogshygge...)”, ”Bland 20 syskon var jag med all säkerhet den bångstyrigaste.”…” detta ställe afläts på nu aflidne Olof Andersson, som på ett besynnerligt sätt ljöt döden och på vad sätt vet endast Gud”. Inget av detta kan väl vara någon sanning eller något han själv valt.

Faktauppgifterna kring hans livsgärning är inte riktiga. Skrivarna kan inte ha lyssnat ordentligt på honom. Några felaktigheter kan ju också bero på om han redan då påverkats av den demens som beskrivs i notisen om eftersöket. Man hör dock tydligt hans desperation och ilska: ” År 1838 insynade jag krononybygget Fiskträsk, för hwilket insynande jag måste spatsera till residensstaden trenne gånger. Sista gången tog det skruf. ” ”, ja, du usla werld vad du en syndare pressar”. Böneskriften avslutas med att han ber om pengar för sin odlargärning, vilket förmodligen också är skrivarnas påhitt. Kullern ville nog mest ha upprättelse för sin livsgärning.

Om det blev något kungabrev är osäkert. Brevet i tidningen är daterat redan 1881, vilket möjligen bidrar till att man skulle kunna tro att tidningsnotisen faktiskt är an avskrift.  En av teorierna, i Backmans uppsats, till varför han går iväg på sin vandring är att han ska be prästen Fjällström att författa ett nytt kungabrev till honom. Fjällström är nog en präst som han har förtroende för sedan länge. Hans första dotter döptes av honom när Fjällström var på genomresa till Gullön med ett celebert sällskap av bland andra greve Trevet från Frankrike och Baron von Hogguér som agerar dopvittnen, så helt orimlig är ju inte den historien.

Leif Granström återger också Ramselius historia men förtydligar att kontoristerna som han dikterat för var anställda av de Piteborgare som tidigare lånat honom pengar:

”I brevet klagade "Kuller" över hur han blivit behandlad av myndigheter och fordringsägare. Brevet var ämnat för kung Oskar II. På så sätt trodde sig Hans Aronsson få upprättelse och erkännande för sin insats som nybyggarpionjär.” 

Andra teorier

En historia förtäljer att Kullern skulle ha hört ryktas om en kommande utsyning av nybyggen i Arjeplog. Där ansåg han sig vara tvungen delta. Enligt denna version var det en same som fann honom två veckor senare hopkrupen under en upp och-nervänd båt vid sjön Uddjaur.

Hans sonsons son, Gotthard Karlsson trodde att "Kuller” var på väg till Arjeplog för att inkassera en skuld han trodde sig kunna få ut där för en hemmansförsäljning. Han gick till Allejaur, övernattade där och fortsatte sedan mot Arjeplog men kom aldrig fram.

En annan teori är att han på grund av sin ålderdom gick vilse och svalt ihjäl. Man kan också tro att han drabbats av något, stroke, hjärtinfarkt. Dessa teorier står inte i motsats med de andra.

Han ger sig iväg till Arjeplog

Omständigheterna kring hans avfärd från Långudden finns inte i lika många versioner. Detta är den enda jag hittat. Men att han skulle ge sig iväg vid slåttern stämmer inte med övriga historier, muntliga eller tidningar. Här är historien som Backman återgett den.

”En gång då Kullern och hans svärdotter (Carl-Arons ”Kalle-Björn” hustru) Eva-Maria var ensamma hemma (De övriga var och slog hö på några slåttermyrar) kom den gamle nybyggaren att tänka på detta förargliga brev. Han fick då för sig att han skulle gå till prästen Fjellström i Arjeplog och få skrivet ett nytt brev.

Svärdottern bönade och bad att han inte skulle ge sig iväg, men han lyssnade inte. Bråttom hade han, en ärm i koftan hade han trätt armen genom och en ärm hängde längs efter ryggen. Han rodde över sjön och gick de fem milen mot Arjeplog. Där fick han sina ärenden uträttade. Han kom dock aldrig hem till Långudden igen. Hans benrester, käpp och snusdosa hittades två år senare”

Vilken väg han tar finns olika teorier om men Gotthard berättar (i NV):

”Han gick till Allejaur, övernattade där och fortsatte sedan mot Arjeplog men kom aldrig fram.”

Andra har angett att han tagit andra vägar. Se diskussion.

 

När hittades han?/Eftersök

Kullern försvann enligt tidningarna på väg mot Arjeplog. Man gör enligt en notis ”ifriga sökningar” efter Kullern. Hösten hade varit mycket regnig och kall. Norrbottensposten den 1 september 1887 meddelar att frosten kom tidigt i Arjeplog. Den 27:e augusti klockan 8 på morgonen ligger isen ännu kvar i skuggan. All gröda har frusit bort enligt en brevskrivare till Norrbottens Kuriren.

I Norrbottensposten den 24 november har man publicerat ett långt ”Bref från Arjepluog” (daterat 9/11) där man resonerar o körföret, en icke oväsentlig fråga i nästan väglöst land. Man talar om en kall höst med tidigt frusna isar, redan i början av oktober. Däremot har det mest varit snöslask vilket inte varit bra för körföret. I brevet berättar man också om hur dramatiska efterforskningarna efter Kullern varit då man uppbådat folk att leta. Polismyndigheten har gjort eftersök med bl.a. fem män från ”Rudsund”(förmodligen Racksund) utan resultat. När männen sedan går hemåt går de genom isen, långt från närmsta by, en av dem tar dock sig upp och lyckas rädda de andra. Man berättar om Kullern:

”Då den åldrige mannen begifwit sig från sitt hem i Arwidsjaur och gått wilse, kan det ock vara ganska ovisst om han kommit inom Arjepluogs sockenområde. Han var öfwer 74 år gammal (84 år, förf. tillägg), hade swag syn och hörselförmåga samt var till följd av sin höga ålder mycket barnslig till förståndet.”

Man lider nästan med dem så frusna de måste ha blivit. Men de klarade livet och var nog glada för det. Värt att notera är dels Kullerns svaga syn och att han till följd av ålder var mycket barnslig, dels att eftersöket görs från Rudsund. Vilket jag tänker återkomma till senare.

 

Kullerns sista resa

Carl Aron bär sin fader till kyrkplatsen, via Renvallen

Enl. muntlig tradition lär Nancy Eriksson ha berättat så här om Kullerns sista resa:

 

”Kullern blev i alla fall begraven, men under hans gravfärd hände en liten episod:

Kalle Björn gick in i Renvallen för att vila sig. Familjen ville bjuda på färdkost men Kalle Björn svarade:

Nej inte är jag utan mat, jag har några smörgåsar.

Då plockade han fram dem ur fickan.

Husmor frågade då.

- Varför har du smörgåsarna i fickan?

Kalle-Björn svarade henne:

- Inte kan jag väl ha smörgåsarna i säcken, där har jag ju pappa!”

Samma version återges i Leif Granströms artikel i Norra Västerbotten. Kalle-Björn är Carl-Aron Hansson Björn, Hans Aronssons sjätte barn, son nummer två i ordningen. Märta Arvidsson fyller på med denna historia(från systrarna Nymans bok), som hon hört av sin far Napoleon Edin:

 

”En kväll, det var på sensommaren i skymningen, fick de hos klockare Lenman på Svärdet (Renvallen) se Kullerns son komma bärande en stor säck. Han ställde ner säcken vid bron och kom in, hälsade och satte sig, han var alltid fåordig. Klockarmor höll på att duka bordet och klockar ´n sade:

"Vi kunde ju bjuda dig på mat, men du har ju matsäck med dig."

"Jag har ingen mat," svarade han.

"Men vad har du i säcken"? frågade klockaren.

"Jag har pappa i säcken, vi har funnit honom nu."

Klockaren blev intresserad och gick ut för att se hur det var. Det fanns väl diverse saker, rester av kläderna. spännen och knappar, som de kände igen. Men det var ganska mörkt och de såg ej så bra-de bar då in säcken i köket.

Klockaren var något av vetenskapsman, ville se om allt var med. De lade ut skelettet på golvet framför brasan. Det luktade så att klockarmor var inte så glad, men det hjälpte ej, det skulle undersökas. Klockar´n såg att så gott som allt var med, det var bara några småben av fingrarna som stannat i mossan. Klockar´n hjälpte Kullerns son att göra en kista, och den gamle Kullern blev begraven i Arvidsjaur.”

 

Enligt Leif Granström finns ännu en variant på hur Kullern kom i jorden:

”Sonen Carl hittade lämningarna efter sin far först två år senare. Han samlade benknotorna i en säck, gick till prästen och begärde att få sin far begraven. "Var finns han då?", frågade prästen som naturligtvis visste att "Kuller" var försvunnen. "Här, varsågod", svarade Carl Hansson och slängde den skramlande säcken vid prästens fötter.”

 

I denna version sägs också att det brev som "Kuller" bar med sig vid försvinnandet innehöll i stort sett bara okvädningsord och grova tillmälen mot det kungliga majestätet. Något som "Kuller" inte kunde veta eftersom han inte var läskunnig.

Att benen varit på Långudden vid slåttern bekräftar Ingemar Renberg utifrån vad han hört av sin mor Hedvig.

Den långa vandringsstav han alltid hade med sig, samt snusdosan, gjorde att de få skelettdelar som fanns, kunde härledas som Kullerns kvarlevor, sägs i flera av historierna.

1887 var Arvidsjaurs klockare Johan-Petter Lenman, född 1841-10-18, boende i Renvallen. Han var en i en lång rad av klockare i Arvidsjaur. Enligt boken ”Renvallen” av Lennart Öhman var han vice klockare 1864–1875 och ordinarie 1875–1900. Renvallen låg på vägen mellan Långudden och Arvidsjaur, en naturlig plats att rasta på under en vandring till Arvidsjaur.

 

Var ligger Kullerns kvarlevor idag?

Kullern begravdes förmodligen på det som då var Arvidsjaurs nya kyrkas begravningsplats. Lennart Öhman berättar att den nya kyrkan byggdes 1826 och fram till slutet av 1890 begravdes alla i det området. Kyrkogården blev full i slutet av 1890-talet, efter det togs ett nytt område i bruk, delar av ”Jakob-Larsa gälan”.

”Parken/gräsmattan runt nuvarande kyrka är således fylld med gravar. Eftersom man inte kunde gräva på vintern så ordnade an så att den lägst bjudande fick i uppdrag att göra i ordning vintergraven = ett långt dike som skulle rymma det förmodade döda under vintersäsongen.

Benhögen som fördes till Arvidsjaur begravdes således i området närmast kyrkan, kom han dit med benen på sommaren så var det enkelt att gräva ned dem på en gång, kom man dit med benen under vintertid så hamnade de i vintergraven.”

Lennart Öhman berättar vidare att Arvidsjaurs kyrkoherde Per Theodor Winnberg dog redan i januari 1887 och han ersattes först 1 maj 1889. av den nye kyrkoherden Magnus Theodor Berlin I mellantiden tjänstgjorde Per Gustaf Calleberg. Winnberg och Berlins tjänsttid är kontrollerat i Härnösands herdaminnen, ersättaren är inte bekräftad där. Många kockar inblandade i den perioden alltså. Det förklarar kanske varför Kullerns begravning inte antecknats ordentligt. Kullerns döds och begravningsdatum är inte på något sätt säkra men med all säkerhet ligger han begravd närmast dagens kyrka.