En enkel människa vid en vacker sjö

Hon brukar sitta i köket, vid fönstret med utsikt över lägda, marken runt gården som förr användes för att få hö till korna. Nu är hon pensionär och änka sedan många år. Med hakan i handen tittar hon ut, på fåglarna vid fågelbordet, vägen, blommorna, allt beroende på säsong. Oftast med en patiens på köksbordets vaxduk. Just då kommer inspirationen!

Greta Karlsson har bott på Långudden sedan hon var ung. Först som piga i familjen som bott här sedan nybyggartid på 1800-talet, sedan gifte hon sig med sonen i huset. Då bodde flera stora familjer i byn. Nu bor det några enstaka pensionärer här.

Långudden ligger vid Byskeälvens källsjöar, 2,5 mil från Arvidsjaur, mitt i Lappland eller i södra spetsen av Norrbottens län. Här vävs vackra ranor av växtfärgat garn, stickas släktens sockar och vantar men framförallt är hemmet ett centrum för familjen att hämta kraft ifrån.

Just idag är det en sådan där tidig, kylig solnedgång med färger i rosa-lila-grått mot den vita marken på lägda. Sjön är känd för sitt ljus.

−      Det är härifrån jag får inspiration till ranorna jag väver. Varje dag ser himlen olika ut. Det är magiskt. För att minnas färgerna lindar jag små provlappar med garn i olika färger, säger hon och håller upp en kartongbit lindad i rader med växtfärgat garn. På det här sättet kan jag prova olika proportioner, hur breda de olika färgerna ska bli sedan när jag väver. Sedan är det bara att väva!

Vi pratar en stund med kaffe i hand. På bordet står ett frikostigt fat med nybakta kanelknutar. På bakbordet på köksbänken ligger högar med bullar för att svalna.

− Man måste ju baka något när man får ”främmen”.

Ögonen glimrar till på det sista ordet. Jag räknas nog inte riktigt som främmande. Byn hon bor i är inte så stor men Greta känner sig sällan ensam. 

−      Jag tycker att det är ganska skönt att vara själv, det är nog lättare om man bott här så länge som jag gjort. Det finns ju grannar och så har jag ju byastugan i Långträsk.

Förr bodde fler här. men på vintrarna var männen ofta ute i skogen. Hennes make, Elof, brukade säga:

−      Jag har alltid arbetat men ibland arbetade jag för förtjänsten.

Kvinnorna fick klara sig själva veckovis på vintern när männen bodde i skogen i skogskojor. Det fanns inte vatten framdraget i husen. Det var utedass som gällde och allt vatten bars upp från sjön, sommar som vinter. Även vattnet till korna. Diskvattnet gick till djuren. Veden skulle huggas. Korna skulle mjölkas. Barnen fick se till varandra. Det var hårt arbete men Greta menar att det sällan var stressigt.

En viktig del i hennes liv idag är byastugan i grannbyn, en dryg halvmil bort. Där är hon flera gånger i veckan. Trots att hon inte kör bil. På sommaren med cykel och på vintern tar hon sparken. Byastugan är gemensam för tre byar kring sjön Långträsk. Där samlas man för studiecirklar, möten och att samla in pengar till verksamheten. På sommaren är det kulturcafe, loppis och till jul har man auktion på slöjdade och bakade alster. Det började på femtiotalet med Hermodskurser om jordbruk, 4H-verksamhet för barnen och husmoders-förening. En representant för ABF menar att byn haft en betydande roll i framväxten av studieförbundens verksamhet i kommunen.

Kaffestunden är över, Greta ska visa sina senaste alster i vävstolen.

−      Jag har inte hunnit så långt än. Har just satt igång efter sommaruppehållet. Nu känns det roligt. Jag sitter kanske en eller två timmar per dag.

Jag går efter Greta genom hallen och uppför den knarrande trappan. Hon går sakta. Lätt framåtlutad med händerna på ryggen och nynnar, halvvisslande på någon melodi. Väl uppe rätar hon på sig. Vi går genom en hall med ett bord där hon lagt tvätt för att den ska torka det sista. Tvätten hänger hon utomhus, alla årstider, men den kan behöva lite värme för att bli riktigt torr.

Vävstolen står i kammaren. Just nu väver hon trasmattor, enkla, men alltid med en konstnärlig touch, något extra. En kontrasterande rand, ett litet mönster eller något annat gör att man känner igen hennes mattor. Hon visar hur man väver. Tramp, tramp med tramporna, swosh, swosh med skytteln, bang, bang med slagbommen. Efter några slag kommer man in i en nästan hypnotisk rytm. På väggen sitter en rana hon vävt förra våren.

−      Inte är det så svårt eller märkvärdigt.

Nej, för Greta är inget någonsin märkvärdigt. Hon går sällan utan att ha en plan eller tanke på nästa steg. När man går ut i skogen går hon lugnt i sakta mak. De flesta yngre tar sig snabbare uppför berget. Men hon stannar inte och innan man är framme vid målet är hon först. I den lugna takt hon har behöver hon inte hämta andan som de unga.

På samma sätt är det när vi går ner till köket igen. Vid trappan lagrar hon torrvaror, ett måste när man inte kan åka och handla i ett. Jag får bära ner ett sockerpaket och hon tar med lite tunnbröd från en kartong. Det ska vankas blöta ikväll. En lappländsk variant på dopp i grytan med tunnbröd och renbuljong.

Detta är en fiktiv intervju med min mormor Greta Karlsson född 1918 i Almlund, död 1995 i midsommartid i sitt eget hus med större delen av släkten närvarande. Tyvärr kunde jag inte vara där för jag väntade min dotter och planerad födsel var just i de dagarna. Min dotter Josefin föddes när Greta begravdes. Sista åren drabbades Greta bland annat av afasi. Så samtalen med henne tog slut ännu lite tidigare även om förståelsen för varandra alltid fanns där! Texten skrevs för en kurs "Skriv ditt liv".