Skrivkurs idag!

 Har varit på skriv kurs idag, på zoom. Blir lite sugen att skriva mer skönlitterärt! När jag kikar på mina långa texter om Kullern vill jag bara ge en läsanvisning. Hoppa över bakgrunden och presentationen och gå direkt till de mustiga delarna med tidningsskriverier och alla samlade berättelser längre ner i tidigare inlägg. Man kan söka på "Kullern" också!

Hans Aronsson Kullern- nybyggartid och presentation

Här kommer delar av min uppsats om Kullerns död när han tog sin sista vandring.  Källor till detta kan man läsa i min uppsats. Är man nyfiken vill jag att ni kontaktar mig. 

Mycket finns bara som återberättade historier som ofta är svåra att belägga. Det finns skillnader i det som berättas beroende på om det är en släkting eller utomstående. I efterhand tänker jag att släktens uppgifter är lite mer trovärdiga men att det också  finns en möjlighet att man försökt mörka ner eller dölja delar som inte talar för byns fördel. Han var förmodligen dement när han gick iväg. Men först måste ni få träffa Kullern, nybyggarhjälten eller rättshaveristen. Först lite om Lapplands kolonisering...

Nybyggartid

Kolonisationen av inlandet gjordes mestadels av folk från kusten. Bylund visade att det till viss del var familjer som flyttade från kusten inåt landet och sedan spred ut sig i takt med att familjerna växte. Men även den lokala samiska befolkningen blev bofast i viss mån.

Hans Aronsson var en mycket aktiv nybyggare som tog immission på många nybyggen kring Arvidsjaur. Vilka dessa var finns det olika uppgifter på. Vissa tog han bara immission på medan andra bodde familjen i.

Immission betyder ämbetsåtgärd varigenom någon tilldelas rätt till besittning av fastighet. Det sökte man för marken och i samband med att den godkändes av häradsrätten bestämdes också antalet friår från skatt och soldatutskrivning. Nybyggena kunde vara ganska små med tidens mått (1/4 mantal) och det fanns ganska strikta krav på gården, husens storlek, odlingsmark med mera för det var statens önskan att se till att gårdarna gav skatteintäkter. Under frihetsåren fanns inga begränsningar på antalet som bodde där men när friåren var slut fanns det restriktioner så att endast en familj bebodde gården. Staten ville ha lite ordning och reda och undvika överbefolkade fattiga gårdar. Detta var också något som drev på kolonisationen inåt lappmarken.

Vem var Kullern?

Hans Aronsson ”Kullern” (1803-10-19 Mörttjärn, Arvidsjaur, BD) var åttonde barnet till Aron Andersson (1767-11-04 Yttervik, Skellefteå, AC) och Elisabet Olofsdotter (1768-07-13 Mjödvattnet, Burträsk, AC). Paret fick tolv barn innan hustrun dog i lungsot. Aron Andersson gifte senare om sig och fick ytterligare sex barn, arton barn totalt. Familjen flyttade bl.a. mellan byar i socknarna Arvidsjaur och Norsjö förmodligen pga. sjukdomar, krig och andra svårigheter.

Kullern fick sitt namn efter en händelse med en borttappad sin träkosa av masurbjörk med kullrig botten. När han letade efter den ska gått omkring (förmodligen lite onykter) och ropat och frågat om de sett kåsan: ”Ha je sett Kullern?”

Enligt Ramselius skulle detta ha varit på hans bröllop och kosan som var en bröllopsgåva av en same.  Han hade själv druckit ur men också bjudit bröllopsgästerna att dricka. Andra berättar att det hände på Storstämningshelgen, en kyrkhelg i Arvidsjaur på hösten.

Kullern gifte sig 26 november 1826 med en dotter till Carl Nilsson, Eva-Lisa Carlsdotter (1804-05-11). De träffades när han var dräng hos familjen i Gullön, Arvidsjaur. I början av äktenskapet bodde de hos svärföräldrarna innan de någon gång under 1832–1833 flyttade till Månsträsk sitt första i en rad nybyggen. 1831 dör fadern. Den unga familjen bor enligt hf-längden kvar i Gullön ända till 1832–1833. Jag misstänker dock att åtminstone Kullern förmodligen flyttar till Maunesjaur (Månsträsk) i samband med hans faders död. Det är i alla fall vad han skriver i sitt brev till ”Styrpinnarne” som redovisas i senare inlägg. Vissa perioder i hans liv talar källorna mot varandra. Sanningen är nog nånstans mittemellan. Turerna kring familjen är inte glasklara. De bor stundtals på flera ställen.

Den unga familjen fick problem direkt. Skördarna slog fel i början av 1830-talet i inlandet. Man fick nödhjälp i form av korn, råg och ärtor 1833. En hjälp man delvis verkar ha fått betala för senare om jag fattat källan rätt. Till viss del efterskänktes dock skulden med nödhjälp från kungen men det är troligt att nödhjälpen ledde till att den unga familjen tidigt fick skulder. Kullern tog stort ansvar för att ta hand om sin mor och sina syskon och styvsyskon.

Familjen flyttar runt och startar nybyggen i Arvidsjaur och Arjeplog, Kullern är en av socknens mest aktiva nybyggare. Varför är oklart. Det har sagts att Kullern var en rastlös person och det kanske bidragit, men ekonomiska orsaker är sannolikt mera avgörande. Långudden blir hans sista nybygge. Sonen Carl Aron Hansson tar på 1850-talet över nybygget och Kullerns flyttande tar slut. I samband med registreringen går sonen Carl Aron Hansson och Kullern går till fots ner till Piteå och registrerar nybygget ordentligt, tar immission. Sonen tar över nybygget och det är förmodligen därför flyttandet tar slut.

Kullern jagades livet igenom av krav på återbetalning av olika skulder till kustens handlare. Skulder som han drar på sig när han startar nya nybyggen. Han har många fejder i häradsrätten som gör att han drar på sig kostnader. Han kan inte läsa så bra och det kan ha bidragit till hans problem i samband med skuldsättning och rättsprocesser.

Han är, trots lässvårigheter, tolvman vid tinget en tid. Tolvman motsvarar ungefär nämndeman idag, en lekman i ”juryn” vid tinget. Vilket visar att han rönt förtroende hos andra. Senare kommer han dock i konflikter om höskördar, markaffärer och annat. Han lyckas inte bevisa att han inte har råd att betala rättegångskostnader trots uppmaningar om att visa fattigbevis och på grund av detta uppstår nya konflikter när rättens ordförande försöker driva in skulder.

Frågan är om man ska se honom som en nyodlingshjälte som man gjort i viss litteratur eller som en icke-läskunnig rättshaverist? Det är nog en fråga som sitter i betraktarens ögon.

Fakta från kyrkböckerna

Läskunnighet?

Vad gäller Kullerns läskunnighet ger en kontroll av prästernas bedömning av hans läskunnighet i husförhörslängderna lite olika besked. Han är svag eller någorlunda läsare. Ibland anges att han har svagt begrepp. I senare husförhörslängder verkar i princip alla få samma omdöme så dessa har jag inte beaktat. I domstolsprotokoll sägs att han får olika handlingar upplästa och inlagor som han lämnar in är skrivna av olika skrivbiträden något vi ska återkomma till.

Kullern dör

Det råder viss tveksamhet när Kullern egentligen dör. I husförhörslängden för Långudden anges han som död ?/9 87. Tittar man sedan i dödboken för 1887 är han inskriven som försvunnen i slutet av året bland de som är anmälda efter mantalsskrivningen den 21 november 1887. Anteckningen lyder:

”Post 53: Sept ?, Förmånsmannen Hans Aronsson i Långudden, 84 år 1mån ? dag, änkling, omkommen på väg från hemmet men ej återfunnen 31/12 -87.”

Detta är nog den mest objektiva sanningen. När han egentligen hittas är svårt att veta. Det finns inga noteringar i kyrkböckerna om det. Varken i husförhörslängderna eller dödboken fram till 1895. 

Några av mina källor:

Litteraturförteckning

Andersson, Lennart, Skellefteå bygdens soldater 1695–1895 [Elektronisk resurs], [L. Andersson], [Umeå], 1995,

Backman, Ann-Charlotte: Ett nybyggarliv i 1800-talets Norrbotten av Långträsk, Ett specialarbete, gymnasiet från Sandbackaskolan, Arvidsjaur, 1981

Bygdén, Leonard, Hernösands stifts herdaminne: bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning, Stockholm, Uppsala, 1923–1926

Bylund, Erik, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867 , Almqvist & Wiksell, Diss. Uppsala: Univ., Uppsala, 1956

Bergström, K-G, Nöd och död: den ryska ockupationen i norr 1809, Historiska media, Lund, 2020 Carlsson, Einar, Fiskträsk, [E. Carlsson], [Tyresö], 1993

Granström, Leif, Norra Västerbotten (NV, tidn.),” Kuller" bebyggde nio olika platser-Nu finns bara Långudden kvar, Arvidsjaur 1995-09-04, sid 16

Hogguér, Daniel von, Vildmarksliv i Lappland för hundra år sedan: med bilder efter teckningar av författaren, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1928

Nyman, Elsy & Nyman, Ruth, Arvidsjaurs byar och nybyggare 1757–1897 Del 1–3, Eget förlag, Serrejaur, 1985

Oskarsson, Johan & Busk, Martin, Rätten till Norrland: nutida strider, historisk arena , Sveriges lantbruksuniversitet, Examensarbete, Umeå, 2007 ( http://epsilon.slu.se/10362781.pdf)

Ramselius, Nils, Vår nordliga hembygd: en hembygdsbok för Malå, Arvidsjaur och Arjeplog, Gleerups, Lund, 1920.

Ström, Carolina: Långudden-från nybyggarboställe till fritidsby, Arvidsjaur, Ett specialarbete från gymnasiet, Midskogsskolan Luleå.

Öhman, Lennart, Renvallen: vaggan till Arvidsjaurs industrialisering: pionjären Gustaf Edvard Rhén och hans Rhenvall, Loanna HB, Arvidsjaur, 2018

Kullerns sista tid

 

Sista färden enligt byborna i Långuddens version

Den muntliga historia som lever kvar på Långudden idag bland dagens äldsta (mina föräldrars generation) är att Kullern försvunnit på väg till Arjeplog. Kullern ska ha tagit roddbåten uppöver sjön och sedan gått. Det fanns ingen landsväg utan man gick längs stigar. Orsaken till att han gått iväg är oklar. Han har i alla fall inte kommit fram till Arjeplog (eller i något fall till Arvidsjaur). Han har inte hittats förrän efter något år. Lämningarna efter ”Kullern” kommer hem i en säck.

Det var inte mycket kvar av honom då. Den långa vandringsstav han alltid hade med sig samt snusdosan gjorde att de skelettdelar som fanns kunde härledas som Kullerns kvarlevor.

När jag frågat ett antal olika släktingar verkar de vara ense om att benen kommit till Långudden i en säck och man antar att det var det hans äldsta son Carl Aron Hansson som hämtat benen. Varifrån dessa hämtats är inte riktigt glasklart. Man säger: ”De kom väl från Arjeplog?” Med en liten tvekan. Logiskt sett borde de ha hittats i Arjeplogstrakten för annars hade man nog tagit dem direkt till kyrkplatsen Arvidsjaur.  I väntan på att benen ska fraktas till kyrkan i Arvidsjaur har säcken hängt i ”fusporten”, ladugårdsporten till ”Gula huset” eller möjligen i bodan, som förmodligen är Långuddens äldsta byggnad. Den stod då mellan bostadshuset (numera ”Gula huset”) och båtlänningen enl. Ingemar Renberg, Hedvig Renbergs son. Han minns att hon berättat att säcken hängde på en tom hässja – det var slåttertid – i väntan på att man skulle ha tid att fara till Arvidsjaur. En del menar att barnen varit rädda för att gå förbi säcken, ”där benen skramlade”. 1889 hade man: Josefina: 1 år, Sara 7år, Jonas 11 år, Nikodemus 13 år, Kalle 15 år, Eva 18 år, Anna 20 år boende hemma. Men dessutom var folk rätt vidskepliga. Lappkvinnan var ju vuxen och skrämdes av Kullern. Faktumet att barnen varit så rädda talar mot att benen skulle ha hängt i bodan eftersom man kanske går förbi den mer sällan.

Vad gäller säcken har några sett framför sig att det var en ryggsäck men på den tiden använde man i stället en näverkont så tolkningen att det var en ryggsäck beror nog på lyssnarnas egna tolkningar. Mer troligt var det någon slags säck i säckväv. Min upplevelse är dock att de flesta sagt att säcken hängt i fusporten men att man på en följdfråga om platsen tvekat lite. Dessa historier har min morfar Elof och faster Hedvig hört av sin farfar resp. farmor. Sonen resp. sonhustrun till Kullern. De var goda berättare. Detta är också min bild av historien. Tror att man är ganska nära sanningen här även om detaljer skiljer sig och någon kan ha misstolkats.

På bygden har det funnits olika uppgifter om hur lång tid som dröjt innan han hittats, orsaken till hans sista vandring och hur det gick till när han fraktades ner till Arvidsjaur. Mest skiljer sig historierna i när allt skulle ha skett.

 

---

 

Tidningarnas rapportering- Nyhetsflöde på 1800-talet, Spöken och fakta

Tidningsskriverierna blev ganska omfattande i detta fall. Tidningsskriverier är ganska bra som källa till händelser eftersom de skrivs ganska nära händelsen i tid. Men i detta fall kan man se att tidningarna gjort olika bra efterforskningar. Att en 84-åring ger sig iväg för att skipa rättvisa och går vilse är intresseväckande. Man lyckas dock olika bra i sin källkontroll.

Nyheten sprids i landet: Hittad i oktober?

Värt att notera är att han enligt dödboken ännu inte är hittad den 21 november. Ändå är han hittad enligt tidningarna. En notis i en Norrbottenstidning verkar vara ursprunget till en rad notiser i hela landet. Det är intressant att följa hur en nyhet sprids i slutet av 1800-talet. Den 7:e oktober skriver man i Norrbottens Kuriren följande:

”Wilsegången och omkommen

En korrespondent från Arwidsjaur meddelar till följande: Åttiofyraårige förgångsmannen, enklingen Hans Aronsson Kuller i Långudden – beryktad och känd som processmakare­ hade i mediet av sistl. September begifwit sig från sitt hem till Arjepluog, i afsigt att derstädes wid ett landtmäterisammanträde, som han inbillade sig skulle hållas, bewaka sin rätt till ett och annat nybygge i Arjeploug. Han hade emellertid gått wilse på wägen, och när det efter nära två weckors förlopp blef bekant, att han ej kommit fram, fanns han död i skogen norr om sjön Uddjaur.” 

Notera att han gett sig av i mitten av september samt att man efterlyst honom när han inte kommit fram efter två veckor. Denna notis sprids sedan i Sverige. Först ut är tidningen Malmberget som den 10 oktober 1887 återger nyheten i princip ordagrant, endast radbrytningen är annorlunda. Viktigt kontrollera radbrytning eftersom tryckmatrisen lätt kan återanvändas för att trycka en annan lokal tidning.

Nyheten spridds i Sverige

 Tidningen Norrbottensposten (utgiven i Piteå) återger nyheten ordagrant den 13 oktober. Aftonbladet byter den 14 oktober rubrik till ”Sista processen” och gör en minimal omarbetning av inledningen. Hittills har man, på bästa tidningsvis, angivit källan Norrbottens Kuriren, vilket gör att man kan anta att de är först med ”scoopet”.

Nu är nyheten i rullning och nu anger man inte längre varifrån nyheten hämtats.: tidningen Upsala skriver en kort notis i nr 122 den 18 oktober ”En beryktad processmakare” som avslutas att han påträffats som lik, något ingen annan skrivit. Nya Wexjöbladet (18/10 1887) håller sig mer till Aftonbladets förlaga ”Sista processen” men förkortar presentationen ytterligare. Karlshamns Allehanda (19 oktober 1887) ändrar inte mycket. Den 22 oktober 1887 publiceras den i Dalarnes Allehanda ändrar väldigt lite och anger källan Norrbottens Kuriren. Fortfarande anges Kullern som hittad. Vilket han inte är. Hur kommer det sig att man skriver att han är hittad när vi vet att kyrkböckerna anger honom som försvunnen i november? I vilket fall som helst bidrar de motstridiga uppgifterna om hur han försvinner och som sprids till att ryktena om hans sista resa spretar åt olika håll.

 

Kullern – ett spöke?

Hittad men liket ligger kvar i skogen

 

I Norrbottens Kuriren den 21 oktober bringas mer klarhet i huruvida Kullern är hittad eller ej:

"- ­Från Arwidsjaur skrifwes till och angående förut omnämde förgångsmannen Hans Aronsson Kullers i Långudden död i skogen wid Uddjaur, att den sannolikt omkomne ej påträffats ännu den 16 i denna månad, oaktat ifriga sökningar. Man tror likwäl att han skall ligga död i skogen norr om sjön Uddjaur, der en lappgumma säges ha sett honom sitta orörlig; men den widskepliga lappkvinnan blef rädd och sprang sin wäg samt nämde ingenting derom förrän efter ett par dagar, emedan hon trodde att det war Aronssons wålnad, som spökade."

Nu börjar man få lite förståelse för varför det finns så olika uppgifter omkring när han hittas. Han hittas men tappas alltså bort igen på grund av ”lappkvinnans” rädsla, hon hittar honom men tror han är en vålnad och springer iväg. Men man vet var han finns, ungefär.

Men den uppgiften når inte de flesta. Nyheten är felaktig och sprids men inte av någon dold agenda, bara dålig faktakontroll.

Ungefär samtidigt, den 27 oktober dyker samma nyhet upp i Norrbottensposten.

 

---

 

Varför gav Kullern sig iväg på sin sista vandring?

 Processmakaren eller odlingshjälten?

Kullern var inte alltid så väl omtyckt. Hans tvister var ofta uppe i tinget, vilket i sig inte var någon ovanlig sak för tiden. Men tvisterna var många och han fick nog en del ovänner

1860 döms han ärelös för mened, dvs fråntogs sin myndighet, i en konflikt om vem som äger en säck korn. Säcken har hamnat i vattnet i samband med en båttransport. Men bakom domen anges också konflikter och handgemäng med kronolänsmannen tillika häradsrättens ordförande. Eventuellt kan han ha omyndigförklarats tidigare runt 1850 men den utredningen är ett ämne för en annan uppsats.

Familjen var vid samma tid ganska trött på att flytta runt så det kan också ha spelat in. Kullern tyckte sig ofta ha blivit orättvist behandlad i fastighetsaffärer, i häradsrätten och av handlarna. Han blev bitter. Samtidigt tog han hand om släkt och vänner. Många drog nytta av att han odlat upp mark och byggt hus.

 

Kungabrevet eller Böneskrift till Styrpinnarne

Ramselius berättar om att Kullern ville ha upprättelse för sin sak och de oförrätter som drabbat honom. Därför beslöt han att skriva till konungen. Han var själv inte skrivkunnig, därför använde han två skrivbiträden till denna uppgift. Tyvärr var dessa anställda hos en av de borgare som skinnat honom. De skrev därför inte ner det som dikterade utan en massa dumheter och grovheter.

Andra likställer Kullern med en kämpe för nybyggarnas rättigheter, inne på samma vägar som Petrus Laestadius:

”Han blev känd för sina många nybyggen och sin kamp mot borgligheten (sic!) i Piteå då han fann de ekonomiska kraven på nybyggare omänskliga. Den samtida prästen Petrus Laestadius var i stort sett inne i samma argumentering som Kullern.”

Ursprunglig källa för denna liknelse har jag inte hittat än.

Det finns en text, en slags insändare till ”Styrpinnarne” införd i Norrbottens Kuriren 23/9 1884. Man kan misstänka att detta kan vara detsamma som brevet till kungen där han räknar upp hela sitt nybyggarliv, hur hårt det varit. Man kan tydligt se i brevet att det är skrivet av andra som säkert bygger på det han dikterat men innehåller många felaktigheter. Delvis driver man med honom med tillägg och förvanskningar i ordalag som knappast är valda av honom själv: jag sedan dess sjelf försörjt mig (på de sista åren mest med olofligt skogshygge...)”, ”Bland 20 syskon var jag med all säkerhet den bångstyrigaste.”…” detta ställe afläts på nu aflidne Olof Andersson, som på ett besynnerligt sätt ljöt döden och på vad sätt vet endast Gud”. Inget av detta kan väl vara någon sanning eller något han själv valt.

Faktauppgifterna kring hans livsgärning är inte riktiga. Skrivarna kan inte ha lyssnat ordentligt på honom. Några felaktigheter kan ju också bero på om han redan då påverkats av den demens som beskrivs i notisen om eftersöket. Man hör dock tydligt hans desperation och ilska: ” År 1838 insynade jag krononybygget Fiskträsk, för hwilket insynande jag måste spatsera till residensstaden trenne gånger. Sista gången tog det skruf. ” ”, ja, du usla werld vad du en syndare pressar”. Böneskriften avslutas med att han ber om pengar för sin odlargärning, vilket förmodligen också är skrivarnas påhitt. Kullern ville nog mest ha upprättelse för sin livsgärning.

Om det blev något kungabrev är osäkert. Brevet i tidningen är daterat redan 1881, vilket möjligen bidrar till att man skulle kunna tro att tidningsnotisen faktiskt är an avskrift.  En av teorierna, i Backmans uppsats, till varför han går iväg på sin vandring är att han ska be prästen Fjällström att författa ett nytt kungabrev till honom. Fjällström är nog en präst som han har förtroende för sedan länge. Hans första dotter döptes av honom när Fjällström var på genomresa till Gullön med ett celebert sällskap av bland andra greve Trevet från Frankrike och Baron von Hogguér som agerar dopvittnen, så helt orimlig är ju inte den historien.

Leif Granström återger också Ramselius historia men förtydligar att kontoristerna som han dikterat för var anställda av de Piteborgare som tidigare lånat honom pengar:

”I brevet klagade "Kuller" över hur han blivit behandlad av myndigheter och fordringsägare. Brevet var ämnat för kung Oskar II. På så sätt trodde sig Hans Aronsson få upprättelse och erkännande för sin insats som nybyggarpionjär.” 

Andra teorier

En historia förtäljer att Kullern skulle ha hört ryktas om en kommande utsyning av nybyggen i Arjeplog. Där ansåg han sig vara tvungen delta. Enligt denna version var det en same som fann honom två veckor senare hopkrupen under en upp och-nervänd båt vid sjön Uddjaur.

Hans sonsons son, Gotthard Karlsson trodde att "Kuller” var på väg till Arjeplog för att inkassera en skuld han trodde sig kunna få ut där för en hemmansförsäljning. Han gick till Allejaur, övernattade där och fortsatte sedan mot Arjeplog men kom aldrig fram.

En annan teori är att han på grund av sin ålderdom gick vilse och svalt ihjäl. Man kan också tro att han drabbats av något, stroke, hjärtinfarkt. Dessa teorier står inte i motsats med de andra.

Han ger sig iväg till Arjeplog

Omständigheterna kring hans avfärd från Långudden finns inte i lika många versioner. Detta är den enda jag hittat. Men att han skulle ge sig iväg vid slåttern stämmer inte med övriga historier, muntliga eller tidningar. Här är historien som Backman återgett den.

”En gång då Kullern och hans svärdotter (Carl-Arons ”Kalle-Björn” hustru) Eva-Maria var ensamma hemma (De övriga var och slog hö på några slåttermyrar) kom den gamle nybyggaren att tänka på detta förargliga brev. Han fick då för sig att han skulle gå till prästen Fjellström i Arjeplog och få skrivet ett nytt brev.

Svärdottern bönade och bad att han inte skulle ge sig iväg, men han lyssnade inte. Bråttom hade han, en ärm i koftan hade han trätt armen genom och en ärm hängde längs efter ryggen. Han rodde över sjön och gick de fem milen mot Arjeplog. Där fick han sina ärenden uträttade. Han kom dock aldrig hem till Långudden igen. Hans benrester, käpp och snusdosa hittades två år senare”

Vilken väg han tar finns olika teorier om men Gotthard berättar (i NV):

”Han gick till Allejaur, övernattade där och fortsatte sedan mot Arjeplog men kom aldrig fram.”

Andra har angett att han tagit andra vägar. Se diskussion.

 

När hittades han?/Eftersök

Kullern försvann enligt tidningarna på väg mot Arjeplog. Man gör enligt en notis ”ifriga sökningar” efter Kullern. Hösten hade varit mycket regnig och kall. Norrbottensposten den 1 september 1887 meddelar att frosten kom tidigt i Arjeplog. Den 27:e augusti klockan 8 på morgonen ligger isen ännu kvar i skuggan. All gröda har frusit bort enligt en brevskrivare till Norrbottens Kuriren.

I Norrbottensposten den 24 november har man publicerat ett långt ”Bref från Arjepluog” (daterat 9/11) där man resonerar o körföret, en icke oväsentlig fråga i nästan väglöst land. Man talar om en kall höst med tidigt frusna isar, redan i början av oktober. Däremot har det mest varit snöslask vilket inte varit bra för körföret. I brevet berättar man också om hur dramatiska efterforskningarna efter Kullern varit då man uppbådat folk att leta. Polismyndigheten har gjort eftersök med bl.a. fem män från ”Rudsund”(förmodligen Racksund) utan resultat. När männen sedan går hemåt går de genom isen, långt från närmsta by, en av dem tar dock sig upp och lyckas rädda de andra. Man berättar om Kullern:

”Då den åldrige mannen begifwit sig från sitt hem i Arwidsjaur och gått wilse, kan det ock vara ganska ovisst om han kommit inom Arjepluogs sockenområde. Han var öfwer 74 år gammal (84 år, förf. tillägg), hade swag syn och hörselförmåga samt var till följd av sin höga ålder mycket barnslig till förståndet.”

Man lider nästan med dem så frusna de måste ha blivit. Men de klarade livet och var nog glada för det. Värt att notera är dels Kullerns svaga syn och att han till följd av ålder var mycket barnslig, dels att eftersöket görs från Rudsund. Vilket jag tänker återkomma till senare.

 

Kullerns sista resa

Carl Aron bär sin fader till kyrkplatsen, via Renvallen

Enl. muntlig tradition lär Nancy Eriksson ha berättat så här om Kullerns sista resa:

 

”Kullern blev i alla fall begraven, men under hans gravfärd hände en liten episod:

Kalle Björn gick in i Renvallen för att vila sig. Familjen ville bjuda på färdkost men Kalle Björn svarade:

Nej inte är jag utan mat, jag har några smörgåsar.

Då plockade han fram dem ur fickan.

Husmor frågade då.

- Varför har du smörgåsarna i fickan?

Kalle-Björn svarade henne:

- Inte kan jag väl ha smörgåsarna i säcken, där har jag ju pappa!”

Samma version återges i Leif Granströms artikel i Norra Västerbotten. Kalle-Björn är Carl-Aron Hansson Björn, Hans Aronssons sjätte barn, son nummer två i ordningen. Märta Arvidsson fyller på med denna historia(från systrarna Nymans bok), som hon hört av sin far Napoleon Edin:

 

”En kväll, det var på sensommaren i skymningen, fick de hos klockare Lenman på Svärdet (Renvallen) se Kullerns son komma bärande en stor säck. Han ställde ner säcken vid bron och kom in, hälsade och satte sig, han var alltid fåordig. Klockarmor höll på att duka bordet och klockar ´n sade:

"Vi kunde ju bjuda dig på mat, men du har ju matsäck med dig."

"Jag har ingen mat," svarade han.

"Men vad har du i säcken"? frågade klockaren.

"Jag har pappa i säcken, vi har funnit honom nu."

Klockaren blev intresserad och gick ut för att se hur det var. Det fanns väl diverse saker, rester av kläderna. spännen och knappar, som de kände igen. Men det var ganska mörkt och de såg ej så bra-de bar då in säcken i köket.

Klockaren var något av vetenskapsman, ville se om allt var med. De lade ut skelettet på golvet framför brasan. Det luktade så att klockarmor var inte så glad, men det hjälpte ej, det skulle undersökas. Klockar´n såg att så gott som allt var med, det var bara några småben av fingrarna som stannat i mossan. Klockar´n hjälpte Kullerns son att göra en kista, och den gamle Kullern blev begraven i Arvidsjaur.”

 

Enligt Leif Granström finns ännu en variant på hur Kullern kom i jorden:

”Sonen Carl hittade lämningarna efter sin far först två år senare. Han samlade benknotorna i en säck, gick till prästen och begärde att få sin far begraven. "Var finns han då?", frågade prästen som naturligtvis visste att "Kuller" var försvunnen. "Här, varsågod", svarade Carl Hansson och slängde den skramlande säcken vid prästens fötter.”

 

I denna version sägs också att det brev som "Kuller" bar med sig vid försvinnandet innehöll i stort sett bara okvädningsord och grova tillmälen mot det kungliga majestätet. Något som "Kuller" inte kunde veta eftersom han inte var läskunnig.

Att benen varit på Långudden vid slåttern bekräftar Ingemar Renberg utifrån vad han hört av sin mor Hedvig.

Den långa vandringsstav han alltid hade med sig, samt snusdosan, gjorde att de få skelettdelar som fanns, kunde härledas som Kullerns kvarlevor, sägs i flera av historierna.

1887 var Arvidsjaurs klockare Johan-Petter Lenman, född 1841-10-18, boende i Renvallen. Han var en i en lång rad av klockare i Arvidsjaur. Enligt boken ”Renvallen” av Lennart Öhman var han vice klockare 1864–1875 och ordinarie 1875–1900. Renvallen låg på vägen mellan Långudden och Arvidsjaur, en naturlig plats att rasta på under en vandring till Arvidsjaur.

 

Var ligger Kullerns kvarlevor idag?

Kullern begravdes förmodligen på det som då var Arvidsjaurs nya kyrkas begravningsplats. Lennart Öhman berättar att den nya kyrkan byggdes 1826 och fram till slutet av 1890 begravdes alla i det området. Kyrkogården blev full i slutet av 1890-talet, efter det togs ett nytt område i bruk, delar av ”Jakob-Larsa gälan”.

”Parken/gräsmattan runt nuvarande kyrka är således fylld med gravar. Eftersom man inte kunde gräva på vintern så ordnade an så att den lägst bjudande fick i uppdrag att göra i ordning vintergraven = ett långt dike som skulle rymma det förmodade döda under vintersäsongen.

Benhögen som fördes till Arvidsjaur begravdes således i området närmast kyrkan, kom han dit med benen på sommaren så var det enkelt att gräva ned dem på en gång, kom man dit med benen under vintertid så hamnade de i vintergraven.”

Lennart Öhman berättar vidare att Arvidsjaurs kyrkoherde Per Theodor Winnberg dog redan i januari 1887 och han ersattes först 1 maj 1889. av den nye kyrkoherden Magnus Theodor Berlin I mellantiden tjänstgjorde Per Gustaf Calleberg. Winnberg och Berlins tjänsttid är kontrollerat i Härnösands herdaminnen, ersättaren är inte bekräftad där. Många kockar inblandade i den perioden alltså. Det förklarar kanske varför Kullerns begravning inte antecknats ordentligt. Kullerns döds och begravningsdatum är inte på något sätt säkra men med all säkerhet ligger han begravd närmast dagens kyrka.

 

Får vi svar på frågorna?

 

Varför gick han iväg?

Det är förmodligen svårt att helt bringa reda i orsaken till att han ger sig iväg. Med tanke på Kullerns förmodade demens och häftiga humör lär man inte få reda på detta. Men han tror att det ska bli ett möte om hans fastighetsaffärer, finnas en möjlighet att få fatt på pengar någon är skyldig honom. Eller så vill han ha prästen Fjällströms hjälp att skriva ett nytt brev. Det vore intressant at leta bland brevdiarier bland inkommande handlingar till Hans Majt. Frågan är vilket departement det inkommit till. Man skulle också kunna tänka sig att det är en inlaga till Länsstyrelsen. En möjlig fortsatt forskning innefattar därför en letning i supplikdiariet för Norrbottens läns landskansli år 1881.

När ger han sig iväg?

Här varierar källornas angivelser. Vid slåttern som nog är rätt tidigt början av juli och runt en månad framåt. Kanske lite senare eftersom det var slåtter på utmyrarna det skulle gälla om alla var ute utom svärdottern och Kullern. I god tid innan Mikkelsmäss om det var ett möte i samband med kyrkhelgen han trott sig skulle hållas då. Att gå det som idag är 59,6 km längs landsvägen[1], då längs skogsstigar tar tid. I kyrkboken står det att han försvunnit i september.

Min tanke är det är lätt att någon blandar ihop tiden när han gå iväg och när lämningarna bärs ner till kyrkplatsen.

 

Vart gick han, Arjeplog eller Arvidsjaur och vilken väg tog han?

Flera motstridiga uppgifter finns. Man kan konstatera att allt talar för att målet inte varit Arvidsjaur. Eftersöket görs i Arjeplogstrakten. Tidningskällorna från tiden, trots olika uppfattning huruvida han är funnen som lik eller inte, är också ense om att målet var Arjeplog. Slutligen bekräftar hembyns berättelse om säcken med ben som fraktats, förmodligen av sonen att Arvidsjaur, som ligger åt helt andra hållet, inte skulle ha varit ett logiskt mål. I så fall hade nog sonen tagit med benen direkt till Arvidsjaurs kyrka och inte tagit vägen förbi Långudden. Dessutom handlar den övervägande andelen berättelser om att Arjeplog är målet. Endast en anger Arvidsjaur som mål.

Om vi antar att Arjeplog varit Kullerns mål finns de enligt de olika källorna finns ett antal olika möjliga vägsträckningar han kan ha gått från Långudden. Enligt Gotthard eller Hedvig[2], skulle det ha gått till så här:han ha rott över sjön och gått de fem milen mot Arjeplog.”

Så här såg Långudden ut i slutet av 1800-talet[3]:

Långudden ligger på andra sidan sjön sett från landsvägen. Fram till 1969 fanns ingen väg över sjön (egen kunskap). Det är tveksamt om Kullern enbart rott kortaste vägen över sjön för att ta sig till Arjeplog. Ur en gymnasieelevs perspektiv som levt i trakten är det naturligt att tänka sig att han tar den vägen. Han tar båten eftersom bron inte finns då. Landsvägen invigdes dock inte förrän kring sekelskiftet. Hedvig Renberg[4] berättar om landsvägen, på bondska:

”Jåda, och vid sekelskiftet komme dem ju och börje arbet deri vägen. Då hadd dem (hennes föräldrageneration) ju hunnit bli stoor då, fullväxt då. Pappa var då bland annat uti vägen hjenna.”

Innan dess gick vägen till Arjeplog med båt upp längs sjön, vid Njaukudden tog en skogsstig vid, upp över berget och över till Storavan. I stort sett den väg den nutida skoterleden ”Silverleden” tar. Det fanns vad jag förstått två sträckningar av vägen Arvidsjaur-Arjeplog. Dels via Avaviken, Storviken, Kasker, Uddjaur till Arjeplog men senare via Långträsket förbi Långudden.

I domboken för Arvidsjaur tingslag 1860[5] skriver man att vägen går över Afvaviken (vid Storavan, södra vägen) sommartid och över sjön Långträsket vintertid. Men generellt gäller att man helst förflyttar sig så långt som möjligt med båt sommartid och undviker att vandra, vintertid är det lättare röra sig landvägen men man väljer ändå ofta vattenleder eftersom de är flacka.

Svåra tider att resa är under ”förfallstid”, då isen varken bär eller båtfärder är möjliga. Kullern försvinner, mest troligt i början av september. Isarna lägger sig i oktober det året. Därför är det mest troligt att Kullern i september tar vägen med båt till Njaukudden och går sedan till fots. Möjligen kan han ha rott till Allejaurälven och gått därifrån. Men det var nog inte det naturliga valet. En källa[6] anger dock det som alternativ.

Om han tagit vägen från Njaukudden gör att det är lättare att förstå varför han hittats i skogen norr om Uddjaur. Ytterligare bevis är ju att man organiserar eftersök, enligt, från Rudsund som jag visat troligtvis skall vara Racksund. Den vidskepliga samekvinnan som sett honom sitta vid ett träd har säkert kunnat ge en ungefärlig plats. Om han suttit i området öster om Arjeplog hade eftersöket nog utgått från närmare byar. Att han skulle ha legat under en båt är nog inte troligt. För då hade man nog hittat honom tidigare.

Den väg Kullern förmodligen gått längs, Kristinavägen/ Silverleden[7], är markerad i klarrött. Lite otydligt med gula prickar syns Långudden, Uddjaur, Racksund och Arjeplog.

När Carl Aron går ner med säcken med pappans ben följer han nog också den röda leden ner till Arvidsjaur. Vägen går då längs Svärdälven via Renvallen, vilket landsvägen inte gör idag.

 

 

Källkritiska överväganden

Ska man vara petig finns ju inga första handskällor på att Kullern faktiskt är död eller begraven. Det mesta är andrahandsuppgifter. Som visat är inte ens dåtidens tidningar helt att lite på. Men bevisligen är han död och förmodligen var det sonen som bar ner benen från Arjeplogstrakten.

De flesta källorna är partiska i någon måtta. De muntliga källorna har alla intresse av att Kullerns bortgång beskrivs relativt positivt. Muntliga källor, Nära i tid, nära platsen, levande tradering men risk att man gör ett positivt urval.

För mig och många andra har han varit odlarhjälten. För andra har han varit en processmakare. För mig känns ordet ”Processmakare” nedvärderande men resultatet vid sökning är att det verkar vara använt mer då än i dag.

Tolkning görs alltid utifrån den kunskap man har. Det är lätt att tolka in annat. Hur ser en säck ut. Är det en ryggsäck eller en säckvävssäck? Var hänger säcken och skramlar? Vilken väg ror Kullern? Längs eller tvärs den långsmala sjön?

Vissa källor redovisar händelser längre bort i tid. Har de traderats så exakt som min mor upplevde eller har man skarvat på berättelserna, gjort dem mer spännande? Några möjliga feltolkningar har jag rett ut men har jag verkligen sett alla?

När man återberättar det andra skrivit och deras källor inte redovisas, ska man ta med dem ändå? Än värre, när en uppgift har två källor, har de båda sagt samma sak eller är det ett sammanfattande referat?

Förmodligen är det som journalisten Leif Granström[8] skrev:

” Berättelserna är med säkerhet dramatiserade av personer som hade den färgstarke "Kuller" i färskt minne. Hans hädanfärd anpassades i folkmun till det innehållsrika och mångskiftande liv han levde.”

 

Slutsats

Kullern beger sig iväg till Arjeplog, förmodligen i september för att han är besviken och arg. Med rätta av något skäl som vi inte kan vara säkra på. Han åker båt en bit uppströms Långträsket och går sedan vidare till fots. Eventuellt stannar han till vid Allejaur. Han går vilse. Efter en tid, när han inte kommit fram till Arjeplog (eller hem till Långudden) förstår man att han är försvunnen. Man misstänker i november att han dött i september.

Enligt tidningarna är han hittad redan i oktober. Förmodligen beror det på att en kvinna sett honom i skogen men trott det var en vålnad. Så han är både hittad och borttappad igen. Man vet dock att han finns norr om Uddjaur. Man ordnar eftersök redan i oktober. Vid ett eftersök i november håller en grupp män på att drunkna. Han hittas dock långt senare. Att inga uppgifter finns i kyrkböckerna kring när han begravits kan bero på att kyrkoherden dött och man haft vikarie. Hans uppgifter har inte antecknats ordentligt.

Han hittas när benen varit ganska rena. På sensommaren, kanske efter två år. Förmodligen är det hans son som bär ner honom från Arjeplog, kanske är det han som hittat honom också. Utifrån vad som händer med döda djur kan nog ta upp till ett år innan benen är rena. Mina försök att få kontakt med en forensiker i Sundvall för att få säkrare uppgift eftersom det varit en kall vinter bland annat har inte gett något svar ännu. Flera verkar dock vara inne på att benens på sensommaren 1889 (efter 2 år).

Ett par frågor hänger dock kvar, delvis olösta:

Var hittades han mer exakt?

Vad hände när han begravdes?

Vad rörde sig i hans huvud när han begav sig iväg och när var det?

 

---

[1] Avståndsberäkning Långudden- Arvidsjaur, Google maps.

[2] Backman: Ett nybyggarliv i 1800-talets Norrbotten av Långträsk, 9.

[3] Avfotografering av karta, osäkert ursprung, i privat ägo. Förmodligen runt 1877. Motsvarar Lantmäteriets karta 25-ARJ-150:30.

[4] Transkription intervju med Hedvig Renberg g1981 i samband med mitt spec.arbete om Långudden.

[5] Arvidsjaurs tingslags häradsrätt (BD) AIa:15 (1860–1866) Bild 610 / sid 119 (AID: v470132.b610.s119, NAD: SE/HLA/1040002)

[6] Karlsson, Gotthard i: Backman: Ett nybyggarliv i 1800-talets Norrbotten av Långträsk.

[7] Karta över Kristinavägen från Norrbottens museum projicerad över Google Earth-karta. Hämtad från: https://kulturmiljonorrbotten.com/2013/03/22/markbygden-och-kristinavagen/

[8] Granström, ”Kullern bebyggde nio olika platser Nu finns bara Långudden kvar”, 16.